Sensationell långfilmsdebut av Jan Troell som regisserade, fotograferade, klippte och skrev manus efter Eyvind Johnsons romansvit "Romanen om Olof". Lyrisk realism som tog raka vägen in i svensk filmhistoria.

Filmen är till brädden fylld av tåg, vevgrammofoner, filmprojektorer – föremål som med lätt hand förflyttar åskådaren i tid och rum, och inbjuder att betrakta filmens värld genom filmen som medium. Det är också med detta förfarande som Troell lyckas kompilera Eyvind Johnsons vidsträckta romansvit, med sömlösa hopp mellan nu och då.

Ett tag arbetar Olof själv som ambulerande biografmaskinist. Han upplever världen genom första världskrigets journalfilmer, den tid under vilken filmen utspelar sig. Han växlar värv från timmerflottare med valkar i händerna, vidare till det riskfyllda sågverket, till den något mer lustfyllda biografen, vidare till lokstallarna på SJ. På ljudbandet hörs en mix av dragspel, tivolits positiv och Internationalen. Filmen i sig säger sig Olof vara utled på – talande för mediets status under denna tid – men böckernas värld annekterar han. På kammaren smygläser han Marx och Krapotkin.

Överallt möter han översittare. Arbetsplatserna lämnar han av stolthet, alltmer hänförd av klasskampen och tanken om solidaritet. Ett par män och någon kvinna i omgivningen lär honom det belevade, ett nästan lika viktigt drag i Olofs förkovran.

Det märkvärdiga i Troells debut är dess episka storslagenhet kombinerat med dess många förtätade element, försiktigt inspirerade av nya vågen. Regissören tog Eyvind Johnsons mustiga modernism och skapade en lyrisk realism som svensk film varken förr eller senare sett ljuset av. Dessutom var det en adaption där filmen inte bara blev imitatör, utan helt sin egen.

Eddie Axberg gör en minnesvärd insats som Olof, av nöden tidigt manad till vuxenliv. En inte oäven samling etablerade skådespelare utmärker sig också: Allan Edwall redan nämnd, Gunnar Björnstrand som biografägare, Åke Fridells filmförevisare och bon vivant.