Ett kvinnligt kammarspel om den dödssjuka Agnes (Harriet Andersson), och de tre kvinnor som vakar vid hennes säng: trotjänarinnan Anna (Kari Sylwan) samt Agnes systrar, den mjuka, narcissistiska Maria (Liv Ullmann) och den allvarsamma, hårda Karin (Ingrid Thulin).

Viskningar och rop är ett av Bergmans mer experimentella verk, med en svårtolkad handling som går bortom logiska förklaringar. Den kan ses som en vidareutveckling av formexperiment från Tystnaden (1963) och Persona (1966) men skiljer sig från sina föregångare i användningen av färg, ljussättning, kostym och dekor.

I boken 'Bilder' skriver Bergman följande om filmens tillkomst: 
"Den första bilden kom alltid tillbaka: det röda rummet med de vitklädda kvinnorna. Det händer att bilder envetet återvänder utan att jag vet vad de vill mig. Så försvinner de och kommer tillbaka igen och ser precis likadana ut. Fyra vitklädda kvinnor i ett rött rum. De rörde sig och viskade med varandra och var ytterligt hemlighetsfulla. Jag var just då sysselsatt med annat men eftersom de kom tillbaka med så stor envishet förstod jag att de ville mig något."

 A female chamber play in red about a dying woman and her sisters. With Cries and Whispers, a project that had occupied his thoughts for so long, Bergman was eager to continue the experimentation he had embarked upon in The Silence and Persona.