Marie-Louise Ekman debuterade som långfilmsregissör med Barnförbjudet, en provocerande och vild barndomsskildring som inte liknade något annat.

På papperet kan Barnförbjudet tyckas vara en rätt enkel historia om en flickas vardag, hemma och på dagis, med föräldrarna och hennes mormor. Men filmen är berättad helt ur barnets perspektiv och på så vis förvrängs världen för vuxna åskådare. Flickan iakttar och förhåller sig till de vuxna som gapar och bråkar och har fullt upp med sig själva. Dottern står aldrig i centrum, det gör hon bara i sina drömmar. De förändrade perspektiven och proportionerna som barnet ger förstärks av Carl Johan De Geers jättelika dekor, inspirerad av Ekmans målningar. Det är vilt, skevt och färgstarkt.

Barnförbjudet provocerade liksom mycket annat Ekman har gjort. Hon har själv sagt att hon har svårt att förstå att hon upprör. Även om hon inser att hon ofta befinner sig nära gränser har hon sällan menat att provocera. Hon försöker skapa konst som inte redan finns och har utgått från sina egna erfarenheter. I Barnförbjudet gör hon upp med såväl kärnfamiljen som bilden av barnet, som Ekman tyckte oftast var tillrättalagd och romantiserad i fiktionen. Och även om man som åskådare kan tycka att filmen är ovanlig och skruvad såg Ekman den som en realistisk film – ur barnets perspektiv.

Marie-Louise Ekman (då De Geer Bergenstråhle) hade skrivit manus till och spelat huvudrollen i den självbiografiska Hallo Baby (1976), regisserad av Johan Bergenstråhle. Barnförbjudet som hon också skrev manus till blev hennes debut som långfilmsregissör. Även om den bär viss gemenskap med Hallo Baby liknade den inte något annat.