Journalisten och filmaren Bobo Ericzén lärde känna Lars Norén när han filmade uppsättningen av "Hamlet" 2007. De blev snabbt nära vänner och Norén frågade Ericzén om han ville följa hans arbete. Under de 13 åren fram till Lars Noréns död filmades tusentals timmar där de båda vännernas samtal på kaféer och på resor blev ett unikt intimt och nära material.

När de lärde känna varandra 2007 var Lars Norén inte bara den kanske främste, svenske dramatikern någonsin, hans karriär som teaterregissör ångade på med nydanande och experimentella uppsättningar både i Sverige och internationellt samtidigt som han var nygift och blev pappa till en liten flicka. Han önskar och försöker ihärdigt att bli en bättre pappa, partner och vän än hans arbete tillåtit under decennier. Lars många och svåra separationer i kärleksförhållanden och det han själv upplevde som ett frånvarande faderskap under 70- och 80-talet var minnen som skulle få blekna. Och när hans liv förändras drastiskt 2010 kommer möjligheten att bli den människa och pappa han vill vara.

Efter att ha diagnostiserats med långt gången KOL, säger Lars upp sig från uppdraget som konstnärlig ledare för Folkteatern i Göteborg och han drar sig tillbaka från arbetet på teaterscenen. Tiden därefter fokuserar han helt på att vara pappa till sin yngsta dotter och på att skriva. Inget arbete på teaterscener och knappt några sociala kontakter. Han berättar för Bobo att han funnit den perfekta balansen i livet med det han älskar mest: sina barn och sitt skrivande. Teatern hatar han, och kommer aldrig mer att återvända till regiarbetet. Men efter några år börjar Lars i samtalen med Bobo att vädra en längtan tillbaka till arbetet med skådespelare och iscensättningar av sina egna och andras pjäser. Och när han får i princip obegränsade resurser och full bestämmanderätt över arbete och kreativt utförande i arbetet med pjäsen Stilla Liv på Dramaten, återgår han till det intensiva, nästan maniska arbetstempo han haft i decennier. Han drar inte ner på skrivandet, utan parallellt med att regiuppdragen radar upp sig, forsar det ut pjäser, poesi, dagböcker och romaner.

Det som får allt mindre tid är föräldraskapet. Men snart ska det förändras. Bara några regiuppdrag till, bara några texter till, sen ska Lars återvända till det perfekta liv han fick uppleva efter KOL-diagnosen. Men då kommer pandemin och Lars är tvungen att isolera sig i den lägenhet han köpt åt sig och Sasha. Lars KOL gör att han är i allvarligaste riskgruppen och han får inte träffa någon. Inte ens sin dotter Sasha.

"oupphörligt intressant" SvD

"nyfiken, närgången och rörande " DN

"fascinerande och nära" P1