Visas med Engelsk undertext 20/12 2025 - With English Subtitles.

Julbord, vålnader och ond bråd död i Bergmans sista film, Oscarbelönad för bästa utländska film, Sven Nykvists foto, Anna Asps scenografi och Marik Vos kostym.

Det lilla livet ska skydda oss från det kaos som råder utanför, där "ondskan sliter sina fjättrar och går över världen som en galen hund." Vi ska leva i en liten fattbar värld av ordning och reda, kärlek och omsorg – en familj, en teater. Bergman, hyllad för sina verk om dödsångest, gudstvivel och fadershat, gör en avskedsfilm där ljuset segrar över mörkret, där konsten triumferar över religionen och där en ond fadersfigur till sist blir utdriven. Det blir publiksuccé, och veckotidningar tipsar om hur man får till en riktig Fanny och Alexander-jul. Man får hoppas att de menade maten.

Alexanders omgifta mor förnekar det, men det är Hamlet hon stoppar om när det är läggdags. Hans far har fått slag när han spelat vålnaden och blivit ett med rollen. Modern har gift om sig, och sonen förtärs av hat och svartsjuka. I sin bok "Se Bergman" skriver Leif Zern om exorcismen i filmen, om hur regissören genom att klyva fadersfiguren i en god och en ond gestalt äntligen kan driva ut sin plågoande. "Bergmans sista film är en regressiv utopi: den vänder sig bakåt och söker i ruinerna av en förlorad värld efter en ny framtid för människorna. Gustav Adolf anar att den lilla världen är hotad och att ingen går fri. Men för Bergman är situationen ändå ny: mycket länge var han själv en av de utstötta, nu sitter han, efter fyra decennier, för första gången i salongen och skrattar åt sitt liv och sitt verk som om det utspelade sig uppe på scenen. I en avgörande mening utanför sina gestalter. Inte oengagerad, men – som efter en framgångsrik terapi – med ett slags erövrad distans till det som varit. Sonens triumf över fadern."

Allt är teater. Familjens matriark, en åldrad skådespelerska, sitter i sin stora röda våning där draperierna är tunga och fåtöljerna klädda med sammet, som i en teatersalong. (Scenografen skulle tänka på en livmoder när hon gjorde sovrummet.) I stora helbilder av rummen är skådespelarna placerade som på en scen eller för ett familjeporträtt. De gråvita kväkarväggarna i biskopens fästning är nakna så när som på de svarta krucifixen.

Entréer och sortier, monologer och melodramatik, sagor, fantasi och magi. I filmens slut tar farmodern upp manuset till "Ett drömspel": "Tid och rum existerar icke; på en obetydlig verklighetsbakgrund spinner inbillningen ut och väver nya mönster." Där stannar hon, men Strindberg fortsätter att beskriva Bergmans verk: "En blandning av minnen, upplevelser, fria påhitt, orimligheter och improvisationer. Personerna klyvas, fördubblas, dunsta av, förtätas, flyta ut, samlas. Men ett medvetande står över alla, det är drömmarens; för det finns inga hemligheter, ingen konsekvens, inga skrupler, ingen lag."

I Fanny och Alexander segrar ljuset över mörkret. Men när sagan slutar lurar ondskan fortfarande bakom draperierna, och de farliga drömmarna och fantasierna hålls fångna under oss. Det är oroande. Den levnadsglada farbrodern som hinner med både pigan och hustrun före julottan har kanske rätt, det gäller kanske att satsa på "paradisiskt svineri" innan ljuset brunnit ner. Bergman brukade sätta sig framför tv:n med en glass. Då kändes det lite ljusare ibland, mörkret.

Nina Widerberg (2016)

 (Fanny och Alexander finns i två versioner: den kortare hade premiär 17 december 1982, och den längre ett år senare. Den långa versionen har, uppdelad i fyra avsnitt, visats i Sveriges Television.)