Häxor kysser Djävulen i baken, besatta nunnor sticker knivar i oblater, spädbarn stoppas i grytor och präster torterar vem som helst. Benjamin Christensen sparar inte på krutet i sitt "kulturhistoriska föredrag" om häxor och hysteri.

Christensens debutfilm Det hemmeligsfulde X är så visuellt innovativ att man jämfört honom med Griffith. Men han ville gå längre. "Jag är emot alla dessa filmatiseringar... Jag vill hitta ett sätt att göra ren film." I Häxan kastade han handlingen överbord och skildrade fantasier på samma sätt som det reella. När hästen med lakanet lunkar runt på häxsabbaten förstår man att surrealisterna tyckte att man skulle se Christensens filmer i stället för Dreyers.

Christensen hittade verkligen ett nytt sätt att använda filmmediet. Han vågade börja med ett långt pedagogiskt avsnitt, använda nästan bara amatörer i rollerna, blanda skräckfilmseffekter med minst lika skrämmande realism och avsluta med en humanistisk apell. Häxan liknar fortfarande inget annat.

"this utterly chilling silent film deserves more celebration" BBC