Med stora drömmar om något annat, något bättre, på en trådsmal balansgång mellan kaos och kalas. I lägenheter och parker, alltid på väg men ändå hela tiden stampande på samma plats. Tomma folkölsburkar, pizza­kartonger, odiskade vinglas, snabbmakaroner med lågpriskedjans billigaste tomatsås. Skitiga soffor och smutsiga lakan. Kartor av ångestdämpande i jeansen, slarvigt slängda på golvet. Cigarettrök under fläkten och flyktplaner stora som höghus eller platta som pannkakor. Nattpromenader, stökiga utekvällar och tidiga morgnar. Jussi levde för konsten. För graffitin och gänget som målade tåg och tomma tunnelbanestationer. När vissa gick vidare, stannade han kvar. Genom gamla foton och filmer från skakiga handfilmskameror samlar Ragnhild Ekner minnen från ett liv på väg in i en snårig vuxenvärld. 

”I Jussis värld kände vi andra oss väldigt trygga. Sedda. Han älskade oss olycksfåglar. Han var inte äldre än vi, men han fick en roll som en trygg hamn, någon som alltid hade sin famn och sin dörr öppen. Om någon behövde någonstans att bo eller tända av så hängde man där, hos honom”. Ragnhild Ekner, regissör.

"stark skildring av graffiti-kulturen" SVT Kulturnyheterna

"Punkigt tidsdokument om vänskap och graffiti" -betyg 4 i Moviezine

Synopsisen är något omarbetad och hämtad från Johan Apel Röstlund intervju med Ragnhild Ekner i Arbetaren tidigare i år . Läs texten i sin helhet här.