1980 kom boken Med kameran som tröst del 1 som skildrar vardag, lek, kärlek, uppror, konstnärsvänner och överklassläkt. "Med kameran som tröst. Del 2" är en djupt personlig långfilm om detta liv. Carl Johan De Geer har använt sig själv som exempel på en klassresa som går både neråt och uppåt under olika perioder i livet. Som barn bodde han på ett slott, hos sin farfar och farmor medan föräldrarna var långt borta i främmande land. Som tonåring bestämmer han sig för att lämna denna sorgliga rest av överklass och bli konstnär, fotograf och socialist.

Kameran blir hans fetisch, något han dyrkar. Som fotograf blir han en iakttagare, en som ställer sig utanför. När han är medelålders inser han att han mot sin vilja fått ett arv. Inte pengar; släkten var fattig. Det han fått, och inte lyckats bli av med, är en omotiverad självsäkerhet och ett överklassmässigt förhållningssätt. Uppvaknandet kan bara bli ett enda: han inser att hans avståndstagande mot det egna feodala ursprunget i själva verket döljer en stark kärlek till detta.

Han ritar, målar, fotograferar, agerar, förvandlas till monster, letar efter ett botemedel mot den feodala förbannelsen, spelar trombon, försöker vara rolig, försöker vara klok, försöker uppnå det vackra, försöker upptäcka det fula, försöker förstå något om livet som hela tiden finns just runt hörnet, han känner att han strax ska komma på det. Vinnare av Göteborg filmfestivals nordiska filmpris!